Dikt
Ibland är han dyster och bitter
och melankoliskt bisarr,
ibland lite svärmiskt elegisk,
och sjunger ibland till gitarr.
Den andre är munter och lustig
och bonskt och grovt burleskt.
För honom är sorg och bekymmer
blott skymt och skrock och fjäsk.
Han grubblar ej alls, han skrattar,
åt livet helt sonika
och visslar och sjunger och spelar
på dragharmonika
Man tröttnar att lyssna på sådant
och dock har jag vant mig därvid
den ene han liknar min nutid,
den andre min gångna tid.
Av Gustaf Fröding
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar